Revolver.nu 031121
THOMAS DENVER
JONSSON
Hope to her
(Kite/Border)
2003
Unge herr Denver Jonsson kan konsten att ta saken i egna händer. Att sätta
upp de små målen och sedan ge sig fan på att ta sig dit. För en ung svensk
singer/songwriter utan ett stort skivbolag i ryggen är det nämligen viktigt
att se till att få sina inspelningar och konserter omskrivna och
uppmärksammade och inte helt förlita sig till sin egen talang och hoppas att
musikfansen ska hitta till just hans hemsida, ladda ner just hans låtar och
därefter gå på hans spelningar. I informationsvimlet som musikletare yrar
runt i skadar det inte att leda dem till dig.
Denna känsla genomsyrar på något sätt Thomas Denver Jonssons debutskiva på
ett rakt i genom positivt sätt. Känslan av att han öppnar sig och faktiskt
vill att du ska tycka om hans musik, utan att han för den skull trycker sig
själv i ansiktet på dig. Detta behövs, för en ung värmlänning som säkert har
hyllorna fulla med skivor av Will Oldham, Daniel Johnston och Aphex Twin kan
bli något väldigt svåråtkomligt och smalt. Tanken på en ensam kille med
gitarr som begraver sin talang för melodier i svårgenomträngliga lager av
avskalad tystnad och svajigt, krångliga arrangemang får mig att känna en
fruktan för att det unika och egensinniga, som så många gånger förrut i
fallet sorgsna singer/songwriters, har blivit ett självändamål som ställer
sig i vägen för själva låtarna. Så är det dock inte i Denver Jonssons fall
och detta är mycket på grund av två saker. Först och främst artistens insikt
i att han faktiskt sitter inne med ett gäng bra låtar som förtjänar ett
bättre öde än att tappas bort i något som endast de mest hängivan
indiecountryfansen orkar ta till sig. Det andra är att kompbandet The
September Sunrise har gjort ett själfyllt och välövervägt arbete i att
arrangera och kompa Denver Jonssons låtar så att hamnar just i centrum där de
självklart hör hemma.
Första låten, 'First in Line', är något alldeles extra. Den inleds med
försiktigt gitarrspel och ett munspelsintro som för mig att tänka på alla de
där låtarna Ryan Adams har slutat spela in. Sedan släpps det lös en lugnt
svängig americanalåt som musikaliskt förmedlar den bild som valts till omslag
för den här skivan. Thomas Denver Jonsson står iklädd en skrynlig skjorta och
en lätt nyvaken uppsyn framför en svenska åker och en sensommarhimmel.
Framförandet är avslappnat och naturligt. Det är som om man befann sig som en
fluga på väggen i ett stilla vardagsrum med bandet, där de spelar för sig
själva. Allt känns välgjort och spontant på samma gång. Här återvänder Thomas
Denver Jonssons tendens att ta salken i egna händer som jag talade om här
ovan. Det finns självklart inget smartare att göra än att placera den bästa
låt du skrivit längst fram på din debutskiva. Ytterligare ett exempel på hur
han bjuder in lyssnaren tills sin värld snarare än att hålla ute honom med
image och mytbildning.
Det finns även många andra bra låtar. Den efterföljande '24 Seven' växer mer
och mer för varje lyssning, melankoliska 'Shades of Green' och 'Mallards' där
någon av The September Sunrises gitarrister Carl Edblom och Fredrik Wilde
lägger på jättesnygga gitarrslingor.
From the mess of my bed I know things must be done
do you care to run - do you care to hide
I don't know how I will achieve it
but I just can't leave without you
Det finns självklart också svagare och mer intetsägande spår på den här
debutskivan, men det känns inte intressant att ta upp här. Jag är nämligen
övertygad om att detta ligger mer i min roll som lyssnare än i Thomas Denver
Jonssons roll som leverantör. Det kan nämligen ta ett tag att lära känna en
artist av sådan här kaliber även om artisten har valt att öppna upp sin
musikalitet på det ypperliga sättet som denna gjort. Men den tiden kan du
unna Thomas Denver Jonsson, för det kommer vara värt det.
Publicerad: 2003-11-20