tillbaka till press-sidan



no disco #3  maj 2003



Thomas Denver Jonsson




Thomas Denver Jonsson är en 23-årig singer/songwriter från
Grums, som tillsammans med sitt kompband The September Sunrise
spelar enslig och vacker lofi-country. I mars förra året gav
Thomas Denver Jonsson ut sin sista egenutgivna EP "At the empty
bench", som den första februari följdes upp av "Then I kissed her
softly", en EP som trycktes i en numrerad, limiterad upplaga på 
200 exemplar. Längre fram i vår släpper Kite Recordings hans
debutalbum, men till dess får ni här nöja er med en riktigt lång
och trevlig intervju med honom. Varsågoda.


Hur känns det nu när "Then I kissed her softly" är ute, hur
har den blivit bemött, några bra recensioner?

Oj, Then I kissed her softly känns så himla gammal redan trots att den 
kom ut första februari i år. Det beror nog på att den redan från början 
var menad som en aptitretare för det kommande albumet. Mitt totala 
fokus har hela tiden legat på fullängdaren. Fast jag är å andra sidan 
otroligt nöjd med EP:n och 'Jeanna' håller jag som min bästa låt 
överhuvudtaget. 

Reaktionerna på skivan har varit väldigt bra, nästan över förväntan bra 
måste jag säga. Som sagt känns det lite som om EP:n passerade mig 
obemärkt förbi, men för andra har den inte gjort det. En del av de som 
köpt skivan har skrivit att det varit det bästa de hört på länge. En 
har till och med använt ordet "genialiskt". Det är ju otroligt 
värmande, jag känner mig inte som ett geni, men musiken jag gör är det 
som betyder allra mest för mig, och jag försöker göra det så bra jag 
bara kan. 

De recensionerna jag fått i pressen har också varit bra, enbart bra 
faktiskt. Tidningen Sonic skrev i en text på deras hemsida att EP:n var 
"fruktansvärt bra" och P4-programmet Casino utnämnde mig till veckans 
joker. Resten av recensionerna finns att läsa på min hemsida. 


Ditt kompband kallar sig The September sunrise, vilka gömmer sig 
bakom den konstellationen? Hur mycket involverar de sig i 
skapandet?

The September Sunrise är Henric Strömberg, Fredrik Wilde, Tomas 
Lindberg och  Carl Edlom. Bandet har ganska stort inflytande på hur de 
ska spela. Jag tror på det att musiken blir som bäst när de i bandet 
känner att de lägger ner sig kreativt. De låtarna vi gör ihop når dit 
dom når på grund av allas sammanlagda engamenang och det är helt 
fantastiskt. Sen så klart om någon spelar något jag inte gillar så ser 
jag mig ha rätten att säga till om det och säga hur jag vill ha det. 
Men det händer inte så ofta, allt har gått väldigt smärtfritt hittils.


Hur skapar du din musik, var får du dina inspirationer från?

Det är ganska svårt att svara på. När jag skriver låtar så brukar det 
faktiskt bara komma. Lägger jag ner mig för att faktiskt skriva en bra 
låt så blir det bara fuck alltihop. När de låtarna som faktiskt blir 
bra kommer så känns det som dom redan finns där och jag är bara en 
mottagare. Enkelt beskrivet så behöver jag bara hitta ett sätt att 
spela det jag hör i huvudet och det är bara att skriva ner det. Det 
brukar ta ett par dar att få ut hela låten men det är väldigt tacksamt. 
Exakt hur det går till vet jag inte och jag vill inte analysera det för 
mycket heller. Kommer jag på varför är jag rädd att det kan försvinna. 


Jag får ibland frågan om texterna är självupplevda eller påhittade 
och jag tror folk skulle bli överraskade om de visste hur ärliga 
låtarna verkligen är. Jag vill alltid ha med mycket i varje låt som 
handlar om mig. Det kan vara väldigt känsligt men min tanke är lite den 
att alla melodier och all musik har redan skrivits och det vore 
patetiskt av mig att påstå något annat. Men ingen har skrivit låtar som 
handlar om mig förut. Det är lite mitt sätt att hitta min plats och den 
kan ingen ta ifrån mig.


Hur kom du i kontakt med Björn Kleinhenz, och hur kom det sig att ni 
bildade The Topeka Twins tillsammans?

Björn och jag kom i kontakt med varandra för att vi varit med på några 
gemensamma samlingsskivor och vi gillade varandra. Vi startade Topeka 
för att vi ville göra en skiva ihop.


På eran sjutummare "I never heard her sing", finner vi låten
"Kiss the children" som är skriven av Rik Grech, hur kommer det sig att 
ni valde att spela in den?

Fråga Björn, fast han kommer nog att ljuga om det.



 Det har ju växt fram en hel del ensamma män med gitarr den senaste 
tiden, anser du dig tillhöra en av dem i den allt mer utbreda 
singsongwriter-scenen?

Frågar du mig om jag ser mig som en singer/songwriter så så får jag väl 
svara ja eftersom jag skriver låtar och jag sjunger. Om du frågar mig 
om jag känner någon slags samhöriget med andra killar och tjejer enbart 
för att de sysslar med den musiken de gör så är svaret nej. Jag är nog 
alldeles för kritisk till andra musiker, jag har lätt för att tycka att 
många artister som känns ungefär i samma sits som mig är otroligt 
intetsägande. Det är väl inget bra människodrag av mig men det är 
faktiskt så det är. Samtidigt är det klart som tusan att det finns 
massvis med bra oetablerade artister i genren. Jag menar, är världen 
det minsta rättvis så kommer Sverige få upp sina ögon för Björn, Joakim 
Kihlman, Boy Omega, Mattias Gejrot, Vijaya och Jari Huotari snart. De 
här killarna och den tjejen tycker jag otroligt mycket om både som 
musiker och personer men jag känner samtidigt inte någon musikalisk 
samhörighet med nån av dom. Tvärtom är det just de sakerna i deras 
musik som överraskar mig och som jag inte begriper som gör att jag 
tycker om det. Känslan av att det är så satans bra och jag förstår inte 
hur de gör det. Det är magiskt. Ta till exempel Topeka-skivan jag och 
Björn gjorde. Skulle jag känna någon otrolig musikalisk samhörighet med 
honom så skulle jag inte göra en skiva tillsammans med honom, då kan 
jag lika gärna göra en skiva själv. Det är ju just de saker som vi gör 
olika som gjorde samarbetet spännande och bra.



Hur ser det ut med spelningar framöver?

Det ser gott ut, jag spelade 24 gånger ute förra året och allt tyder på 
att det blir mer spelningar i år. Jag har i år dessutom börjat säga nej 
till vissa spelningar. Jag är fortfarande väldigt hungrig på att spela, 
men inser till exempel att göra en akustisk konsert helt ensam som 
förband till ett hardcoreband på en pizzeria inte kommer att bli 
särskilt givande.  



Slutligen, du håller just nu på att spela in ditt debutalbum för 
Kite Recordings, hur går processen, är titeln fortfarande "Hope to 
her"?

Japp, skivan är nästan färdiginspelad nu. Att spela in ett album är ju 
såklart någonting man drömmer om som musiker och jag är väldigt glad 
för att jag fått göra det. Däremot känns inte albumet som ett 
slutgiltigt mål utan det känns bara som början. Det är mitt debutalbum 
och det kommer inte vara mitt sista. Allt har ju gått väldigt snabbt, 
jag har bara hållit på och spelat i 4 år och kom i kontakt med 
skivbolaget ett halvår efter jag gjort min första demo. Jag tror att 
demosen till Kite var tredje gången någonsin jag skickade något till 
ett skivbolag. 

Hur som helst så börjar det dra ihop sig nu och jag tycker det låter 
fantastiskt bra. Jag är så otroligt nöjd. Det är verkligen precis som 
jag vill ha det. Från början hade jag en lista på 40 låtar som var 
intressanta för inspelning och de skulle sållas ner till tolv. Den 
gallringen är gjord nu preliminärt och det har varit svårt. Jag har 
verkligen fått ta bort låtar som jag håller som mina absolut bästa. En 
del av den anledningen att de inte passar in i albumet trots att de är 
väldigt bra. Det har varit nyttigt för mig att tänka på albumet i 
första hand och låtarna i andra. Det ska inte vara en samlingskiva av 
de bästa jag gjort hittils, det ska vara ett album. Låtarna ska gynna 
albumet, allihop, alla ska göra skivan bättre. Den bästa skivan jag kan 
göra just nu. 

Av de 12 som ska vara med är just nu 8 stycken klara eller så gott som 
klara. 
Och jag tycker det låter helt gudomligt bra, det är liksom som om att
det tåras i ögonen och jag får svårt att andas när jag tänker på att 
jag varit med om att göra det här och att skivan  snart kommer ut i 
mitt namn.

Samtidigt vill jag inte tona ner September Sunrises förträfflighet, 
alla som varit med på den här skivan bär exakt lika stor del i 
resultatet. Titeln är fortfarande "Hope to her", jag tror nog att det 
kommer bli den titeln, den har varit klar sen förra sommaren. Så nu 
känner jag bara att jag vill få klart skivan och få ut den. Jag kommer 
aldrig att tycka illa om de här låtarna, de betyder för mycket för det. 


Jag pratade så sent som i dag med Björn Kleinhenz och han menade
på att det nog var Thomas idé att spela in "Kiss the children", av
den enkla anledningen att det är en jäkligt bra låt. Han påpekade att
han aldrig hade hört låten innan. Personligen vet jag inte vem jag
ska lita på, men bra kan jag hålla med om att den är i alla fall.


MARTIN SERNESTRAND