tillbaka till press-sidan



www.mediaarkivet.com 031105


THOMAS DENVER JONSSON
& THE SEPTEMBER SUNRISE
Hope to her
(Kite/Border)

7/7

Thomas Denver Jonssons debutalbum, ’Hope To Her’ har varit på gång ett bra tag, från 
början var det tal om att den skulle komma i somras. Det gjorde den inte, det 
dröjde, och förväntningar byggdes upp inom mig, jag längtade och längtade men var 
samtidigt rädd att ha haussat upp det hela en aning för mycket. Tvivel är något jag 
avskyr, speciellt när det gäller en sak jag borde veta; det är rätt svårt att vänta 
sig för mycket av Thomas.

Förutom de ”gamla” låtarna innehåller skivan åtta spår som jag aldrig hade hört 
förut. Tror jag. Vissa av dem är sådär oerhört vackra att de bara skär i hjärtat. 
’Pale’, som tidigare funnits med på ’Daybreak EP’ till exempel. Thomas sjunger 
acapella ett stycke som är sådär förkrossande vackert som låter som att det kommer 
direkt från den djupa södern, Amerikas träskmarker, och det är ett riktigt smärtsamt 
farväl. 

Jag är ingen blödig typ, och jag har inte heller lyssnat på Neil Young vilket vissa 
försöker påstå att man måste ha gjort för att uppskatta Thomas musik. Varken eller. 
Just under nämnda ’Pale’ och till viss mån under vackert högtflygande ’Black And 
Blue (Pale Angel You)’ blir min värld dimmigare. Orden, melodierna, rösten. I 
samverkan bildas där magi.

Ända sedan första demon ’White Trash/Ricki Lake EP’ har jag hållit koll på vad 
Thomas har haft för sig, och ända sedan dess har det känts som att han är en sådan 
person vars musik jag aldrig skulle glömma ens om jag tvingades resa till en öde ö 
för all framtid utan musik. Han har bitit sig fast. Största skillnaden mellan ’Hope 
To Her’ och de tidiga alstren är att det möjligtvis finns mer självförtroende i dem 
nu, kanske är det bara en illusion beroende på att Thomas backas up av The September 
Sunrise på de här versionerna.
Det kan ta ett tag innan ’Hope To Her’ kryper innanför människans skyddande skal, 
men när den väl tagit sig in så biter den sig fast där. För alltid. Och jag har 
ingen aning om vad jag skulle ha skrivit om samma skiva om ett år, men jag är 
tämligen övertygad om att jag fortfarande skulle tycka lika mycket om den som nu. 
Och nu; JAG ÄLSKAR ’HOPE TO HER’!

EMMA RASTBÄCK