tillbaka till press-sidan



Fan Scene #1



Fanzinet "Fan Scene" lät Thomas Denver Jonsson i deras första
nummer sväva ut i en krönika om hans favoritskivor. Den publicerade
texten var något nerkortad. Nedan presenteras den i oavkortad version.




Jag har valt att kalla min egen musik lofi-country, det är det ord som 
passar bäst och det enda som passar bra överhuvudtaget. Som användare 
av ordet lofi så har jag tänkt att min text om skivor som betyder 
mycket för mig ska inledas med att beskriva/försvara ordet lofi.


Att analysera uttrycket lo-fi kan vara svårt, för somliga är ordet 
synonymt med brus och dåligt ljud, somliga förknippar lofi med att 
låtarna står i fokus istället för produktionen och för vissa står lofi 
för musik där ljudkvalitén används som ett medel för att förstärka 
musikens kraft istället för att bara följa instruktionsboken "det här 
är bra ljud". Sanningen är den att allt ovanstående i viss grad är 
sant. Lofi är musik som är trasig, ibland omedvetet och ibland för att 
inte inspelningsutrustningen erbjuder mer. Det förekommer på sina håll 
knäpp och brus, ibland till och med pålagt efteråt men det kan också 
vara otroligt bra. Vilket leder mig till den första skivan jag ska 
skriva om Bob Dylan - New Morning vilket måste räknas som den första 
lofi-skivan någonsin. Ljudbilden kan vara svår att bita sig igenom men 
är man väl därinne så hålls man kvar. Det är just poängen med vad jag 
anser vara grundläggande med genren lofi. Ljudbilden har medvetet 
smutsats ner för att få fram det ljudet man vill, man har inte 
automatiskt strävat efter att få så kristallklart ljud som möjligt, man 
har insett att det skulle passa bättre med ett trasigare ljud, helt 
enkelt för att det kommer göra skivan bättre. Lofi för mig är att våga 
frångå regelböckerna och börja använda hjärtat istället för hjärnan. 
Med den devisen ser jag gärna Phil Spector som lofi och inte minst 
Brian Wilson. The Beach Boys - Pet sounds har av många utsetts till 
tidernas bästa skiva, jag kan inte riktigt hålla med om det, jag tycker 
egentligen att skivan är något ojämn men topparna gör dalarna osynliga. 
Här finns några av de vackraste melodier jag nånsin hittat, det är en 
euforisk totalupplevelse när allt stämmer. Folk som inte upptäckt 
wouldnt' it be nice, god only knows och you still believe in me har 
missat något genialiskt.


Anledningen till att jag ville skriva om skivor som betyder väldigt 
mycket för mig var förutom att definiera lofi också att en gång för 
alla slå fast vilka världens bästa skivor egentligen är. Och jag har 
kommit fram till att det står mellan fem skivor, varav samme person 
står bakom två av dom. Den bästa skivan någonsin är Bonnie Prince Billy 
-  Ease down the road. När jag hörde den första gången så insåg jag att 
det var det bästa jag någonsin hört och det ändrade min musiksmak 
totalt. Jag hade aldrig insett tidigare att musik kunde vara så 
vackert, mannen bakom pseudonymen Bonnie Billy som heter Will Oldham 
har en förmåga att lyfta fram det vackra i det trasiga. Det tycker jag 
är helt underbart. För det vackraste är inte det som är mest uppenbart 
utan det finns långt mer vackrare skönhet som man måste leta efter. 
Alla bär på den nånstans men det är inte så många som vågar bejaka den. 
Skönheten med att låta sig sluta skapas av andra och i stället bekräfta 
sig själv genom att acceptera sig själv. Will Oldhams skivor har 
personligen gett mig stort självförtroende att våga skriva musik som 
berör mig själv. Att våga säga vad jag tycker är viktigt, det betyder 
mycket (allt). Will Oldham ligger även bakom ytterligare en av mina 
topp-5. Runt åtta år innan Ease down... kom ut  släpptes Palace 
Brothers självbetitlade skiva. För en vecka sen var jag helt övertygad 
om att det inte fanns någon bättre skiva än den och det kan mycket väl 
vara så. Inspelningarna är mycket primitiva, det känns som om allt är 
förstatagningar, Will är nära att komma av sig på "Meaulnes" och "No 
more workinghorse blues" är inspelad utomhus och vinden brusar i 
mikrofonen. Det är kanske lätt att säga att skivan är så bra för att 
låtarna talar för sig själv och inspelningen kommer i andra hand. Men 
jag skulle vilja gå så långt att den primitiva inspelningstekniken 
förhöjer skivan och att om skivan skulle vara inspelad i en high-tech 
studio så skulle den inte alls vara lika bra. Även om låtarna är 
fantastiska så skulle ett konventionellt "bra" ljud förstöra skivan om 
man jämför med hur bra den är nu.


Nu är det inte så att jag bara säger att "bra ljud" alltid är dåligt 
ljud, en av mina absoluta favoritskivor har en otroligt komplex och 
genomarbetad produktion, Nick Drake - Bryter Layter. Nick Drake har 
alltid funnits med mig rent musikaliskt, även innan jag började med 
musik själv. Han gav bara ut tre riktiga skivor innan han dog av en 
överdos läkemedel och lustigt nog har alla hans skivor i perioder någon 
gång varit min favorit. Ännu lustigare är det faktum att innan jag 
insåg att Bryter Layter är hans bästa skiva är det just det albumet jag 
alltid har hållit som den svagare länken i hans produktion.


Nästa skiva som jag vill skriva om är Gram Parsons - GP som är en av de 
skivor som betytt absolut mest för mig den närmaste tiden. Det handlar 
om något av det mest magiska som någonsin spelats in på skiva. Jag blir 
aldrig trött på det. Man kan behöve ge skivan både en och två extra 
chanser för det överstiger defintivt gränsen som den normale personens 
country-fördomar egentligen klarar av. Men det är underbart, Gram 
Parsons har världens bästa röst (och är snyggast) och det finns hela 
tiden nya saker att upptäcka. 


Det sista albumet jag vill placera in på min topp 5-lista är Mogwai - 
Come on die young. Jag snöade in på genren "post-rock" via den här 
skivan, första gången jag hörde titelspåret så tänkte jag att det här 
måste vara det bästa jag någonsin hört, och med lite distans till det 
så måste jag säga att det är snudd på. Det är otroligt monotont, 
låtarna är ofta upp emot 10 minuter långa, men det blir inte 
långtråkigt. Man sugs in i det. En skiva att ha i freestylen på stan 
eller i stereon innan man somnar. 


Till sist efter att en gång för alla dels fått definiera lofi plus att 
oemotsagd få utnämna världens bästa skivor återstår bara att nämna 
några ytterligare album som inte bör fattas i skivsamlingen. Langley 
Schools Musical project - Innocence and Despair som är nyligen hittade 
inspelningar från sjuttiotalet där en skolkör sjunger bland annat Beach 
Boys. Kanske den vackraste skivan jag någonsin hört. The Anomoanon - 
Asleep many years in the woods, Neil Young - Silver and Gold, Richard 
Buckner - Since, Take me home - a tribute to John Denver, The Byrds - 
Sweetheart of the rodeo & allt med Flying Burrito Brothers. Köp även 
The Donnas självbetitlade debut och en samling med France Galls
60-talslåtar.